Den inre kritikern

Många går omkring med minst en inre kritiker som hindrar dom från att leva livet fullt ut.

Jag har själv haft två inre kritiker och jag gick i deras ledband. Men de inre kritikerna var röster jag hört under hela min uppväxt. Det finns de som tror blint på jantelagen, den borde vi radera ur vårt ordförråd och blockera från våra liv. Den har inte gett något positivt till mänskligheten och den får människor att må dåligt.

När jag började med teater ett år efter gymnasiet så var det som att komma hem. Jag som fått höra att jag inte kunde något, inte kommer att kunna något, inte skulle tro att jag kunde något, jag blev sedd och lyssnad på. Vår teaterlärare sa att man inte kunde göra fel, utan man provade sig fram, undersökte och improviserade fram en scen, jag växte flera meter efter varje teaterlektion.

Jag hade omedvetet velat skydda mig själv under större delen av min uppväxt. För att elaka ord inte skulle nå in på djupet och för att ingen skulle komma åt mig, det jag var så satte jag upp ett tjockt skal genom att sluta mig i mig själv. Den som inte kände mig kunde inte heller såra mig. Det ledde till att jag inte heller visste vem jag var, bara till vem jag inte var. Jag hade under lång tid gömt mig och slagit knut på mig själv. Det hade gjort att jag känt mig instängd, hur instängd förstod jag först senare.

Jag skapade under den här tiden en mental bild, fast jag inte ens visste att det var ett begrepp. Jag var trött på att höra de där negativa rösterna som ville komma fram och ta över. Jag tog fram dom i ljuset. De fick båda svart färg och sen "satte" jag en på varje axel och tänkte att där kan ni sitta och titta på när jag fortsätter göra det jag vill. Så småningom bytte de både form och färg, en dag så var den ena gul och den andra grön, men båda var fluffiga och mjuka. De hade blivit mina vänner och i stället för att vara negativa så var de positiva och uppmuntrade mig till att våga.

De är med mig än i dag, men jag glömde bort dom under en period. Det ledde till att jag inte lyssnade till mig själv, jag kom på irrvägar och kände mig lite vilsen. Jag hade tappat bort på vilken väg jag gick och vart jag ville. Andras röster fick fokus och jag var vilse.

När jag kom ihåg mina positiva följeslagare igen så kom jag snabbt på rätt väg igen.

Kalla det fånigt om du vill, men utan det mentala arbetet så hade jag inte varit här där jag är idag. Jag älskar livet och mig själv. Jag känner mig fri tack vara den inre resan jag har gjort. Livet är faktiskt fullt med möjligheter om vi är öppna för att ta vara på dom.

Det viktiga är inte var du kommer i från utan vart du är på väg.



Kanske har du egna inre kritiker som hindrar dig från att leva det liv du önskar?

Du vet inte vad du vill, men du vet vad du inte vill?

Du vill nå dina drömmar, men du vet inte var du ska börja? 

Kontakta mig för ett gratis coachsamtal.

Din framtid börjat här.